Arbetsbelastningens paradox

Standard

Äntligen är hösten här och med den en tätare sjuksköterskebemanning. En tre månader lång semesterperiod är över och vi kan återgå till en mer normal verksamhet. Sommaren har i mångt och mycket handlat om att hålla skeppet flytande och att utföra de mest ”akuta” åtgärderna och lägga den mer långsiktiga och förebyggande vården åt sidan. Prioriteringen har förstås varit mer strikt då vi måste räcka till för det mest väsentliga uppgifterna för att få det att gå runt.
Något som jag lagt märke till är dock det något paradoxala att ju fler patienter man har under sina vingar desto mindre patientkontakt blir det på ett arbetspass. Visst låter det märkligt. Jag har grubblat en del kring detta och är osäker på om det mer handlar om en känsla eller om den faktiska sammanlagda tiden för direkta patientmöten minskar. Kring varje vårdkontakt är det ju som bekant en hel del administrativa uppgifter som dokumentation,  planering och samordning. Ju fler patienter desto mer administrativa uppgifter helt enkelt. Och att varje enskilt patientmöte blir kortare råder det knappast några tvivel om. Men känslan är hur som helst att tiden på kontoret ökar på bekostnad av tiden ute på salarna.
I skrivande stund pågår programmet Kalla fakta på tv4. En läkare uppger där att han ägnar cirka 1 timmer per arbetsdag åt att träffa patienter och resten går åt till administrativa uppgifter.
Den administrativa bördan påtalas gång på gång både här och där. Mycket av de administrativa uppgifterna är bra och viktiga. Det handlar förstås om att kvalitetssäkra vården.  Men håller vi på att administrera sönder sjukvården?  Kanske. Tanken med exempelvis kvalitetsregister med tillhörande åtgärder och uppföljning är naturligtvis mycket god. Men att på många sätt öka de administrativa uppgifterna samtidigt som vi har en sjuksköterskebrist leder knappast till en säkrare vård. Det leder snarare till mindre kontakt med den vi ska hjälpa. I stället blir det snabba möten med patienter och frågor till undersklterskorna: ”Hur går det med nn? Aha ok bra!” Med de proffsiga undersköterskorna jag jobbar med så går det ihop men i det långa loppet är det inte bra. För att få det att bli riktigt bra behöver det vara balans mellan de administrativa uppgifterna och patientkontaken. I klartext: vi måste veta vad det handlar om när vi exempelvis fyller i uppgifterna i ett register. Det räcker inte med ett ifyllt formulär på en person där vi har namn, personnummer och en bild av ett ansikte. Vi måste kunna bedriva ett arbete där vi verkligen känner de patienter vi har hand om. Att mäta och kvalitetssäkra vården är viktigt. Men att mäta hälsa utan att se och lära känna patienten leder knappast till kvalitetssäkring.
Nästa steg är att se till att vi följer den senaste forskningen; Tätare sjuksköterskebemanning är en garanti för bra sjukvård. Har man tid för patientmöte och korrekta bedömningar samt att man kan kombinera detta med administrativ kvalitetssäkring så får vi en oerhörd kvalitetshöjning. Arbetet med kvalitetssäkring får inte ske på bekostnad av det patientnära arbetet. För då får vi ingen högre kvalitet.
Vi kan inte förlita oss helt på instrumenten. Det som allt i grunden vilar på är sjuksköterskans kompetens. Där har vi fundamentet. Börja bygga därifrån!
/Stefan

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s