Var är valrörelsens offensiva satsningar på sjuksköterskorna?

Standard

Inför valet lovas det stort och smått. För ett tag sedan kunde vi läsa att vården var väljarnas viktigaste fråga. Men vad hände sen? Media verkar febrilt försöka hålla liv i frågan genom några dokumentärer. Idag 8/9 sänder TV4 ”Du gamla du fria” med fokus på missförhållanden inom hemtjänst och på äldreboenden. Men från politikerhåll verkar det tystare. Sjuksköterskebristen som debatterades friskt inför sommaren verkar bortglömd. Trots att det berättas om brister i vården som undernäring och felmedicineringar samt de höga ropen från vårdförbundets medlemmar verkar svaret från politikerna vara enbart tystnad. Från högersidan av den politiska mittfåran har vi fått höra att underbemanningen är enskilda anekdoter. Det återstår väl att se hur sammanställningen av bemanning och övertidsarbete under sommaren ser ut. Från vänstern hör vi om förbud mot vinster i välfärden för att man i stället ska återinvestera i verksamheten. Som anställd i offentlig sektor väntar jag fortfarande på denna ”återinvestering”. Kan ju tillägga att jag arbetat så länge att jag varit med om både höger och vänsterregeringar i både hög- och lågkonjunktur.

Så har vi senaste utspelet från socialdemokraterna då man ska råda bot på ungdomsarbetslösheten genom att skapa traineejobb i vården. Två flugor i en smäll. Kom igen nu! Vården behöver fyllas med kompetens. Inte outbildade (ointresserade?) ungdomar. När vi knappt har tid att ta hand om alla patienter hur ska vi då hinna handleda traineeungdomar?

Nej. Det här duger inte. När man i skolfrågan pratar om karriärtjänster för lärare och mindre klasser och barngrupper så tycker jag att man är mer luddig i sjukvårdsfrågan. Trots att tung och omfattande forskning tydligt visar samband mellan sjuksköterskebemanning och hälsa/ohälsa och liv/död kan politikerna inte vara tydliga med att man ska göra en satsning på sjuksköterskor. Inte  tar man detta i beaktande ens när vi ser dokumentärer om missförhållanden i sjukvårdsapparaten.  Anser politiker i största allmänhet inte att vi inte har någon kris? Eller är det så att de inte har en aning om hur krisen ska lösas?

Årjängs kommun är knappast ett undantag inför valet. Det talas svepande om trygg vård för äldre, seniorboenden mm men inte om det som verkligen krävs för en bra äldrevård; tillgången på kompetent arbetskraft. I skolfrågan är man mer tydlig. Ni som kommer från Värmland har knappast missat diskussionen om bygdeskolor och högstadium. Begreppet vilda västern har använts i samband med politikeravhopp och allmänt käbbel här i Årjäng. Och detta enbart för skolfrågan. Missförstå mig inte. Skolan är viktig. Jag har själv tre barn i skolan och är naturligtvis berörd av dessa beslut också. Men låt det inte gå överstyr som det har gjort. Jag anser att vi med Värmlands lägsta löner för sjuksköterskor/distriktssköterskor bland Värmlands kommuner i kombination med rekryteringssvårigheter just nu är på väg in i ett ganska allvarligt läge. Men detta diskuteras inte. Är sjukvårdsfrågan död? Eller anser man att den kan vänta? Inser politikerna hur läget egentligen är?

Snälla! ta ett rejält grepp om vården för att attrahera och bevara kompetent personal. Det kommer bli dyrt. Men har vi råd att snåla?

/Stefan

Annonser

Arbetsbelastningens paradox

Standard

Äntligen är hösten här och med den en tätare sjuksköterskebemanning. En tre månader lång semesterperiod är över och vi kan återgå till en mer normal verksamhet. Sommaren har i mångt och mycket handlat om att hålla skeppet flytande och att utföra de mest ”akuta” åtgärderna och lägga den mer långsiktiga och förebyggande vården åt sidan. Prioriteringen har förstås varit mer strikt då vi måste räcka till för det mest väsentliga uppgifterna för att få det att gå runt.
Något som jag lagt märke till är dock det något paradoxala att ju fler patienter man har under sina vingar desto mindre patientkontakt blir det på ett arbetspass. Visst låter det märkligt. Jag har grubblat en del kring detta och är osäker på om det mer handlar om en känsla eller om den faktiska sammanlagda tiden för direkta patientmöten minskar. Kring varje vårdkontakt är det ju som bekant en hel del administrativa uppgifter som dokumentation,  planering och samordning. Ju fler patienter desto mer administrativa uppgifter helt enkelt. Och att varje enskilt patientmöte blir kortare råder det knappast några tvivel om. Men känslan är hur som helst att tiden på kontoret ökar på bekostnad av tiden ute på salarna.
I skrivande stund pågår programmet Kalla fakta på tv4. En läkare uppger där att han ägnar cirka 1 timmer per arbetsdag åt att träffa patienter och resten går åt till administrativa uppgifter.
Den administrativa bördan påtalas gång på gång både här och där. Mycket av de administrativa uppgifterna är bra och viktiga. Det handlar förstås om att kvalitetssäkra vården.  Men håller vi på att administrera sönder sjukvården?  Kanske. Tanken med exempelvis kvalitetsregister med tillhörande åtgärder och uppföljning är naturligtvis mycket god. Men att på många sätt öka de administrativa uppgifterna samtidigt som vi har en sjuksköterskebrist leder knappast till en säkrare vård. Det leder snarare till mindre kontakt med den vi ska hjälpa. I stället blir det snabba möten med patienter och frågor till undersklterskorna: ”Hur går det med nn? Aha ok bra!” Med de proffsiga undersköterskorna jag jobbar med så går det ihop men i det långa loppet är det inte bra. För att få det att bli riktigt bra behöver det vara balans mellan de administrativa uppgifterna och patientkontaken. I klartext: vi måste veta vad det handlar om när vi exempelvis fyller i uppgifterna i ett register. Det räcker inte med ett ifyllt formulär på en person där vi har namn, personnummer och en bild av ett ansikte. Vi måste kunna bedriva ett arbete där vi verkligen känner de patienter vi har hand om. Att mäta och kvalitetssäkra vården är viktigt. Men att mäta hälsa utan att se och lära känna patienten leder knappast till kvalitetssäkring.
Nästa steg är att se till att vi följer den senaste forskningen; Tätare sjuksköterskebemanning är en garanti för bra sjukvård. Har man tid för patientmöte och korrekta bedömningar samt att man kan kombinera detta med administrativ kvalitetssäkring så får vi en oerhörd kvalitetshöjning. Arbetet med kvalitetssäkring får inte ske på bekostnad av det patientnära arbetet. För då får vi ingen högre kvalitet.
Vi kan inte förlita oss helt på instrumenten. Det som allt i grunden vilar på är sjuksköterskans kompetens. Där har vi fundamentet. Börja bygga därifrån!
/Stefan