Vårliga vindar draga

Standard

Det var strax efter höstterminens start för snart tio år sedan.  Vi hade precis börjat femte och näst sista terminen på sjuksköterskeprogrammet och förberedelserna för examensarbetet hade dragit igång. En dag när jag var på väg från restaurangen stötte jag på min kurskamrat ”Biffen”. Han stod och rekryterade sångare till studentkören och frågade förstås om jag var intresserad.

”Det vore jättekul men någon sångare är jag ju inte”.

-Kan du blinka lilla stjärna?

”Eh, jo”

-Bra, kom till aulan i morgon klockan 18. Då har vi insjungning!

Sagt och gjort, jag sjöng in och blev andretenor i Sällskapet CMB, Carlstads Manskörsbröder. Detta var starten på en mycket trevlig och intensiv period under studenttiden. Det var övningar, sånguppdrag lite var stans, en krogshow; ”Wermlands salonger” tillsammans med vår systerkör Söt Likör, lussetåg och inte minst den årliga stora Jubelkonserten där vi hade två utsålda konserter i Aula Magna.

Sen hade vi förstås uppträdanden på manskörssångarnas julafton; Valborg. Det började med den traditionsenliga mösspåtagningen vid torget, vidare till sjungning på museitrappan tillsammans med Sångföreningen Manhem och sen avslutningen i ett fullpackat Mariebergsskogen. Där stod vi gossar och sjöng in våren, denna årstid som kan ses som en symbol för livets början.

Ja, detta var en vår för nio år sedan. Nu hade jag börjat närma mig slutet på sjuksköterskeutbildningen och framför mig hägrade examen och ett helt yrkesliv. När jag tänker tillbaka så var det således en speciell vår. Det vår då det ”riktiga” livet skulle börja för min del. Att få ut  sjuksköterskelegitimationen och börja jobba, på riktigt. Yrket var förvisso underbetalt men vad gjorde det? Jag stod ju i Mariebergsskogen, ”glad så som fågeln” och sjöng Längtan till landet.

Sen följde några år med arbete på sjukhus och sedermera kommunal hemsjukvård, distriktssköterskeutbildning och nu även uppdrag som förtroendevald för Vårdförbundet. Våren 2014 är på många sätt helt olik den för nio år sedan. Fast samtidigt finns likheter. Jag tror vi nu ser början på något nytt. Och då syftar jag förstås inte på knoppar och fästingar.  Nej, jag syftar förstås på den situation som råder i svensk sjukvård. Lönerna har sannolikt gjort att många sjuksköterskor valt att dels hoppa av utbildningen alt. börjat jobba med annat men kanske framför allt har många valt att arbeta i Norge där lönerna är betydligt högre. Det här är mycket allvarligt och vi står inför en kris. En kris där vårdavdelningar stängs och operationer ställs in, sjuksköterskor beordras in på sin semester och erbjuds extra ersättning för att fylla i luckor i bemanningen. Mycket av orsaken är som sagt att arbetsgivaren inte betalat arbetskraften dess fulla värde. Dessutom är arbetsmiljön ansträngd så arbetskraftens fulla potential inte utnyttjas. I denna situation riskerar vi alla att bli förlorare men vår yrkesheder och plikttrogenhet håller än så länge sjukvården flytande. Men det börjar bli allt mer tydligt att det behövs en förändring. En förändring av arbetsmiljön, bemanningen och lönesättningen. Arbetsmiljön och bemanningen (som ju förstås går hand i hand) är oerhört viktigt för patientsäkerheten, det vill säga liv och hälsa. För att säkra detta behövs det en mer rättvis lönesättning. En lönesättning som motsvarar utbildningsnivå, kompetens och ansvarsområde. Jag tror det är nu vi på allvar börjar förstå detta. Jag tror det är nu vi kommer se en förändring. Många frågar ”hur ska detta sluta”. Jag vill vara mer positiv och tänka; det är nu det börjar. Svensk sjukvård är bland det bästa på planeten. Det kommer vi även se till att den fortsätter att vara.

Just nu tror jag vi ser sjuksköterskornas vår. Vi ser lönekrav från allt ifrån studenter till specialistsjuksköterskor. Det börjar röra på sig. Precis som rötterna i marken och löven på träden. Förändringen kommer. Det vi ser är bara början.

Hulda vår, välkommen åter med din blomdoft, sol och sång!

Och med detta vill jag önska er alla en trevlig Valborgsmässoafton

Annonser

”Det finns inga pengar”

Standard

Ja, det är väl ett argument vi alla hört. Ekonomin i offentlig sektor är i regel alltid ansträngd. ”Det finns inga pengar” till satsning på löner. Jag tänkte spekulera lite kring detta och relationen till skatter.

Låt oss då ta jobbskatteavdraget som ett exempel. Hur mycket mer skulle Årjängs kommun få i skatteintäkter om vi slopade jobbskatteavdraget?

För enkelhetens skull avrundar vi lite och räknar på att det bor 10 000 personer i kommunen, För att göra det ännu enklare kan vi låtsas att hälften av dessa arbetar och betalar skatt, alltså 5000 personer. Siffrorna är förstås lite tagna ur luften här men det spelar ingen roll, ni förstår snart varför.

Om vi sen räknar på en genomsnittslön på 21 000 kronor så kan vi räkna ut jobbskatteavdraget. I genomsnitt får den arbetande skattebetalaren i Årjäng (enligt exemplet ovan), som dessutom är medlem i svenska kyrkan behålla 1545 kronor mer varje månad sen jobbskatteavdraget infördes (uträkningen är hämtad från jobbskatteavdrag.se). Nu ska vi till slut räkna ut hur mycket mer skatteintäkter Årjäng skulle få om vi tog bort detta; 5000 x 1545. Svaret är dock inte vad vi kanske tror. Svaret är faktiskt noll kronor. Hur kan detta komma sig? Jo, det är staten som står för notan. Dessutom lär det vara så att ju högre kommunalskatten är desto högre är jobbskatteavdraget. Det diskuteras och käbblas en hel del om just skatter men när det kommer till jobbskatteavdraget har jag ändå förstått att de flesta tycker detta är bra. S och M är alltså överens även om det inte alltid verkar så. Sen är det förstås en hel del annat vad gäller skatter som det kan ändras på; fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, värnskatt mm. Men där har jag svårt att hänga med i svängarna. Kritik mot just jobbskatteavdraget har varit att det kan bromsa löneutvecklingen… här är jag totalt bortdribblad. Det enda jag kan utröna är alternativen ”lägre skatt=mer jobb=mer skatteintäkter och säkrad välfärd” vs. ”mer skatt = säkrad välfärd”. På ett vis låter ju båda sidor rimliga och det kan just i denna fråga vara svårt att välja.

Som sjuksköterska och numera även distriktssköterska har jag i ärlighetens namn inte sett något som gett resultat för vår löneutvecking sen vi fick ”skattesänkarpolitiken”. Vi hör bara ”det finns inga pengar”. Låt oss då jämföra nutid med dåtid. Vi hade ju en statsminister före 2006 också. Detta var innan ”skattesänkarpolitiken”, dessutom var det högkonjunktur. Hur var det på den tiden? Jo, i löneöversynen hördes ”det finns inga pengar”. Samma visa alltså

Låg skatt i lågkonjunktur och hög skatt i högkonjunktur… inget tycks hjälpa. Men vart vill jag komma?Vad jag förstått så har vi väl ändå bland de högsta skatter i världen, dessutom en välfärd av klass trots allt. Den ska vi vara rädd om. Men jag tror inte det handlar så mycket om skatter och trixande med finanserna som det handlar om politisk vilja till förändring. Nog för att finanserna har en central roll men med exemplen ovan vill jag ändå försöka visa att allt inte är svart eller vitt. Det hela är rent av ganska komplicerat. Så låt inte diskussionen kring skatter och finanser dränka situationen om hur vi ska lösa den sjuksköterskekris vi står inför. Låt oss diskutera visioner om adekvat värdesättning av hög akademisk utbildning. Låt visionerna mynna ut i målsättning och börja agera. Har man ett mål krävs det sen viljan att nå målet. Mål, vilja och handling. Jag eftersträvar mer tydlighet. Statsfinansiella utspel som ”med vår modell tänker vi satsa x antal kronor på äldreomsorgen” räcker inte. Säg i stället ” Vi satsar x antal kronor på ökad sjuksköterskebemanning och säkrar rekryteringen genom ökat löneutrymme för vi vet att detta är avgörande för liv och hälsa” Jag kan garantera att detta kommer ge några kryss den 14:e september. Oavsett om den politiska kartan ritas om eller inte efter valet så förstår nog de flesta att en stående punkt i löneöversynen bör strykas om man ska kunna driva politik med trovärdighet; Punkten är förstås ”det finns inga pengar”.

Hur mycket är en sjuksköterskas kompetens värd?

Standard

Det är en fråga som ständigt återkommer. Och visst kan den verka tjatig. Men anledningen till att den gång på gång upprepas är förstås att den ännu inte är besvarad. Men nu börjar det bli dags att komma fram till ett svar. Semestern 2014  beskrivs redan nu som den kanske värsta någonsin. Överallt verkar det råda brist på sjuksköterskor. Sjukhusavdelningar stängs och ordinarie personal erbjuds ekonomisk ersättning för att stå över en vecka av sin semester. Till och med bemanningsföretagen har svårt att ha sjuksköterskor till förfogande. Samtidigt publiceras vetenskapliga studier om sjuksköterskan betydelse för patienten. Brist på välutbildade sjuksköterskor leder till sämre vård och till och med dödsfall.

Läs mer: http://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736(13)62631-8/fulltext

Vidare kan vi konstatera att erfarna sjuksköterskor också har mycket stor betydelse för vården. Vetenskapen har visat att det finns ett tydligt samband mellan lång erfarenhet och kortare vårdtider. Så när erfarna sjuksköterskor funderar på att byta jobb borde varningsklockorna ringa. Det leder inte bara till sämre vård. Kostnaderna ökar också.

Läs mer: http://www.aeaweb.org/articles.php?doi=10.1257/app.6.2.231&fnd=s

I den kommunala sjukvården handlar det förstås inte så ofta om att korta ner vårdtiderna då hela verksamheten i mångt och mycket bygger på lång kontinuerlig kontakt. Här handlar det snarare om att bevara det friska och att så långt som möjligt undvika att patienten läggs in på sjukhus. Men även här torde sjuksköterskors höga utbildning, adekvata bemanning och erfarenhet tas i beaktande. För att kunna bedriva god vård är tillgången på välutbildade och erfarna sjuksköterskor A och O. Studierna ovan är förvisso utförda i sjukhusmiljö. Men de visar ändå det vi vetat länge; brist på kompetent arbetskraft är både farligt och dyrt. Att påstå att detta även gäller kommunal sjukvård är knappast anmärkningsvärt. Snarare självklart. Vår kompetens har en avgörande roll för de mest sjuka äldre.

Som det ser ut idag är det en lång uppförsbacke vad gäller att få en stabil bemanning där vi kan rekrytera nya sjuksköterskor. Vi får nog börja med att arbeta för att de erfarna ska stanna kvar och inte fly vården. En viktig faktor i denna fråga är lönerna. Att år efter år få ett par ynka procent i ökning på en redan låg lön räcker inte. Yrket behöver uppvärderas. En utbildning på hög nivå, dessutom med vetenskapligt stöd för att den har stor betydelse för människors liv och överlevnad borde göras mer attraktiv. Att lösa detta är inte enkelt, även om svaret på hur lösningen skulle vara är enkel; tätare bemanning och högre lön.

Så då återstår frågan; hur mycket är denna kompetens värd?

Om du tycker att kostnaden för kompetens är dyr, prova inkompetens (hört på twitter)

/Stefan